Adoptera hund

Uppdrag granskning
Såg tidigare ikväll på Uppdrag granskning på SVT och blir så himla kluven. Programmet var på sätt och vis bra. Det var ju rena kampanjen mot Julie Rescue och skrämseljournalistik om sjukdomar. Hade i och för sig förväntat mig något mer seriöst från SVT, men nu är det som det är med det.

Hur som helst så verkar Julie inte vara riktigt klok. Hon är, vag jag har hört, helt enkelt galen och borde inte alls få hålla på med det hon gör. Har också hört att en del är rädda för henne. Men Spanska myndigheter bryr sig inte särskilt mycket om hundar på gatan, tyvärr. Julie har ju varit en visa i TV tidigare. Minns hunden Africa som adopterats till Sverige, hon rymde från sina nya ägare och hamnade på Hundstallet. Hon var så svag och mager och rädd. Så himla rädd! Hon flögs tillbaka till Julie som lade ut en video på sin sajt att nu hade Africa det så bra, så bra. Skulle tro att det endast var bull-shit-snack, det också. Nog om Julie nu.

Adoptera hund
Många är de som adopterar en hund från ett annat land efter att de sett foton på dem på nätet och läst en kort text. Billiga är dessa stackars hundar också, inte mer än 4 500-5 000 kr. Och så gör man ju en god gärning och räddar den lille stackaren. Organisationen som förmedlar adoptionen får dessutom in en liten slant så de kan rädda fler hemlösa hundar. Bara att komma överens om en plats för leverans. Ofta blir det att åka ut till Arlanda och hämta jycken när planet från Spanien, Cypern, Rumänien eller vilket land det nu kan vara man adopterar ifrån. Sedan åka hemåt i kanske flera mil med en rädd, osäker hund du inte känner överhuvudtaget. En hund som du aldrig har träffat tidigare. Som kanske är 3-4 år. Konstigt tycker jag. Hur kan man som seriös hundköpare inte ha som krav att man ska träffa hunden innan man bestämmer sig?

Det som gör mig så kluven är främst att jag har en adopterad hund från Spanien. Tack och lov inte från Julie Rescue, utan från en annan organisation som från början kändes helt OK. Det var precis så att jag såg honom på nätet och föll pladask. MinMan och jag hade snackat om att skaffa hund under några år, men alltid skjutit på det pga. att vi inte ansåg att vi hade tiden en hund kräver. Jag tittade ofta på olika sajter med omplaceringshundar som t.ex. Hundstallet, jag tittade också på olika raser, kollade kennlar och olika adoptionssajter. Och så försommaren 2006 så fanns han där! Jycken som jag kände 100% kontakt med via nätet... På skämt sade jag till MinMan:
"- Här är han! Ska vi någon gång ha hund så är det han vi ska ha. Han finns i Sverige i jourhem så vi kan träffa honom och se om han verkligen är hunden för oss."
Jag skrattade och tog mig själv inte på fullt allvar, men hunden på bilderna hade verkligen "det". MinMan blev mycket intresserad, men vi slog "skämtet" ur hågen.

De följande dagarna pratade vi ändå om hunden och ju mer vi pratade desto mer kände vi båda två att ja, vi skickar in en adoptionsansökan och håller tummarna att vi blir godkända som adoptörer. Sagt och gjort! Den följande tiden var ganska nervös. Vi väntade på att bli kontaktade av organisationen, de skulle ju också göra hembesök hos oss för att se om vi var bra människor nog att ha hund. Tänk om vi inte skulle bli godkända? Vi tänkte på vardagen som skulle komma efter sommar och semester. MinMan driver eget och åker ganska mycket bil mellan olika uppdrag. Hunden skulle få vara med honom på dagarna.

Några dagar gick och så ringde adoptionsorganisationen. Det gick lätt och enkelt. Någon skulle komma och besöka oss. Vi hade kontakt per telefon med flera representanter från organisationen. Tillslut fick vi även kontakt med jourhemmet och vi skulle åka och titta på underverket. Om allt fungerade och vi fick bra kontakt med hunden och den inte visade någon aggressivitet och kändes hanterbar skulle vi åka helgen efter och hämta honom. Knepigt! Vi skulle ju bli godkända först. Organisationen skulle ju göra hembesök.

När vi kommer till jourhemmet får MinMan och jag en liten smärre chock. Hemmet består av en ensamstående mor med tre barn, två egna hundar, jourhemshunden och två kaniner. Ursäkta språket nu, men där var så jävla smutsigt och stökigt så vi blev äcklade.

”Våran hund” släppte de in i buren till de stackars kaninerna så han fick jaga dem… Kaninerna var livrädda. Ganska snabbt förstod vi båda att jourhemsmänniskan tyckte att vi skulle ta med oss hunden hem. Något vi inte alls var beredda på… vi hade ju inte blivit godkända ännu. Ingen hade gjort hembesök. Det var ju så viktigt för organisationen att få se hur hunden skulle bo och träffa oss. Det var ju något de tryckte på och tyckte var väldigt viktigt.

När vi åkte därifrån efter ett par timmar hade vi ändå hunden med oss. Vi kände snabbt att han var verkligen hunden för oss. En läraktig liten charmör med glatt humör, full av bus och med glimten i ögat. Han har nu varit en i vår familj i två och ett halvt år. Han är så härlig! Och jag är glad över att vi fått lära känna honom.

Aha, nu undrar du ju förstås om organisationen har gjort hembesök hos oss?
Svar: Nej!

Skulle jag köpa hund utan att träffa den innan?
Svar: Nej! Det skulle vara som att köpa ”grisen i säcken”.

Skulle jag adoptera en hund från en organisation igen?
Svar: Nej!

Oj, detta blev långt och virrigt, men jag blev upprörd av programmet på TV och kände att jag måste skriva av mig. :)

PS. Hund hatar att åka bil, så vår plan med att han skulle vara med MinMan på dagarna sprack. Hund går på ett toppenbra dagis istället. DS.